onsdag 17 september 2014

Klass står mot klass

Det sades att Reinfeldt vid regeringsskiftet 2006 kom till ett dukat bord. Efter 90-talets kriser hade ekonomin åter stärkts. De pengar som skulle tillbaka till arbetarklassen, de nedskärningar och försämringar som Persson hade lovat endast var ett lån under kriserna, de pengarna delade Reinfeldt ut till kapitalet. Och kapitalet har i sin tur sedan dess i stadig ström fört de pengarna ut ur landet. Inget säger att Persson inte hade gjort likadant.

Det svenska proletariatet är bestulet. Sossarnas hegemoni är bruten. Sverige har med sitt fascistiska parti i riksdagen blivit en del av Europa. Reinfeldt måhända kom till ett dukat bord, men lämnade efter sig smulor. Inget säger att Löfven inte hade gjort likadant.

Segregation och splittring hör en kapitalistisk ekonomi till. Att slå rekord i snabbast ökande klassklyftor hör en kapitalistisk ekonomi till. Att handgripligen slå ner vänsterdemonstrationer – även om de riktar sig mot fascisternas rätt att breda ut sig i offentliga rum – hör en kapitalistisk ekonomi till. Hellre splittra än ena. Hellre att fascisterna bränner ner EU-migranters hem mitt i natten än en vänstervåg som reellt hotar makten.

I en borgerlig hegemoni är det svårt att tala om det uppenbara. Att klass står mot klass. De rikas välfärd är på bekostnad av vår välfärd. Arbetarklassen blir dagligen bestulen i kapitalismen. Sverigedemokraternas nationalism är en fortsättning på den stölden.

Sverigedemokraterna kommer inte att komma tillrätta med det missnöje – de ökade klassklyftor och den ökande utslagheten - som underblåser deras framgångar. De kommer med sin borgerliga politik fortsätta i alliansens spår och spä på missnöjet än mer. Sd vill utradera frågan om klass till förmån för nationalism. Ur det perspektivet borde varje arbetare rygga.

De senaste decenniernas nyliberala politik har gett kapitalistklassen ett stort överläge. Det ställer krav på vänsterkrafter att organisera sig. Vi behöver i den mån det är möjligt motsätta oss den borgerliga hegemonin och den individualism som med draghjälp av Reinfeldtsregeringen har blivit fundamentala.

Vår uppgift är att – med ett intersektionellt perspektiv – ställa klass mot klass. Att oavsett diskussion påtala ett klassperspektiv. Feminism och antirasism är naturliga delar av klasskampen. Kvinnor tillsammans med personer med utomnordisk härkomst är överrepresenterade i arbetarklassen i Sverige. Sverigedemokraternas rasism och kvinnofientlighet är attacker på arbetarklassen. De är för arbetarklassen splittrande och försvagande och direkt arbetarfientliga.

Kampen står mellan klasserna. Ett faktum som det politiska etablissemanget aldrig kommer låta oss veta. Det är ett faktum vi själva behöver fortsätta att sprida. Framför allt för att organisera arbetare för ett nytt samhällssystem men även för den annalkande samhällskris som det kommer att innebära om fascismen fortsätter växa sig stark.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar